Duger jag åt älsklingen

Duger jag verkligen som jag är eller vill du ha mer?

Okej en tanke som slår mig väldigt ofta är, duger jag åt Marcus. Han säger att jag gör det men det känns ibland som att han vill ha mer. Jag vet att jag inte alltid är den perfekta flickvännen osv men jag försöker och det trodde jag räckte. Men som idag är det ju nyårsafton och jag har sedan längre tillbaka bestämt med mina tjejkompisar att jag ska träffa dom, men sen hade jag sagt att jag skulle gå iväg med älsklingen så att jag han att träffa alla liksom. Och det var ju inga problem med det. Nu är det ju bara så att älsklingen är sjuk och ska vara hemma. Har verkligen världens sämsta samvetet bara för att han kommer att få vara själv hemma hela kvällen medens jag är borta. Jag tror det har till stor del varför jag inte vill åka och äta med tjejerna. Jag vill inte att älsklingen ska vara själv. Och känner mig så dålig bara för att jag inte är hemma med honom och tar hand om honom. Menar han är sjuk och då borde jag vara hemma och ta hand om honom. Det är i alla fall vad älsklingen hade gjort om jag hade varit sjuk. Jag vet det, och därför så grubblar jag bara mer och mer på det här. Vill verkligen inte att han ska vara ensam och känna att han inte är lika mycket värd som alla andra. För han betyder verkligen mer för mig än vad någon annan på jorden gör. Men jag tror inte att jag visar det speciellt bra. Förlåt älsklingen jag vet att jag inte duger till dig och att du är värld någon så mycket bättre som bara tar dig i första hand( och förlåt för alla tårar som bara kommer från mig den här helgen, vet inte vad det är. Vet bara så gott som att jag är så jävla lycklig att jag har dig. Lämna mig aldrig, älskar dig så sjukt mycket!!!!)

Tonårstårar

livet är inte alltid så lätt, speciellt inte i tonårens värld

Det är inte alltid så lätt att vara liten. Man ser sig gärna som stor när man klarar av det och liten när man inte vet vad man ska göra. Så är i alla fall jag. Kan inte svara för alla er andra ungdomar. Men så är läget för mig. Hade ett sådant där meningslöst gråt anfall. För ingenting som vanligt. Jag undrar om det är vanligt bland ungdomar eller om jag är helt ensam om att ha det. Det är faktiskt rätt så jobbigt måste jag säga. Att inte riktigt inse vad man blir ledsen över egentligen och sedan är man helt enkelt ledsen och gråter under hela kvällen. Det händer mig ofta och jag vill bara att det ska försvinna. Idag vet jag verkligen inte varför jag blev ledsen, typ för att jag ångrade mig så sjukt hårt att jag klippte av mitt långa vackra hår i somras( dumt gjort men tycker om mitt hår nu med egentligen) bara att jag inte kan locka det och nu ville jag verkligen göra det imorgon när det är nyår och allt. Så fick typ värsta damp anfallet pågrund av det. Bara för att jag inte visste hur jag skulle ha håret då och allt kändes bara hopplöst. Brukar planera allt i minsta detalj annars och nu kvällen innan visste jag knappt vad jag skulle ha på mig, dock är det löst nu med älsklingens hjälp( tack min underbara man) så nu har man det framplockat i alla fall och det känns väldigt skönt måste jag säga så att jag slipper att stressa med det imorgon och allt. Men jag har en person att säga förlåt till och det är min underbara älskling. Det är inte meningen att all min gråt och sorg ska gå ut över dig. Det är inte ditt fel!!! Ska försöka att inse att jag duger precis som jag är osv, men det är inte så lätt när man inte ser att man är underbar själv. Just nu ser jag mig själv som fet ful och äcklig. Skulle bara vilja sluta äta för att gå ned de 3 kilona som jag har gått upp sedan i somras. Tur att det finns nyårslöften såhär till slutet av december. Ett nytt år ett nytt liv. Men allt känns mycket bättre nu när man sitter i älsklingens soffa och tar det lite lugnt framför tv:n. Men kan inte påstå att min älskling är den bästa på att trösta när jag får mina utbrott sådär. Men det är verkligen förståeligt.  Jag menar jag klassar mig själv som damp barn när jag har dessa utbrott eller vad man nu ska kalla det. Jag tror det ända som hjälper när man gråter så mycket för egentligen ingenting är att bara prata och ligga och förklara hur underbar just den är, och inte bry sig så mycket om att jag gråter utan bara fortsätta att prata med mig som att jag inte skulle gråta. Tror det funkar bäst om jag ska vara helt ärlig. Men förstår om det måste kännas helt sjukt att sitta och prata med någon som verkligen il tjuter. Men mitt bästa tips för alla er föräldrar och ni som är runt omkring mig och får uppleva dessa damp utbrott( för ingenting) prata bara glada saker så kommer jag nog tillbaka i huvudet någon gång och blir lite gladare.
OBS! Glöm inte bort att ibland är det inte utbrott för ingenting, ibland är man bara trött även fast man har sovit elva timmar i sträck. Det kan komma plötsligt precis som hos en baby. Men idag hade jag bara damp:(

Jag undrar hur det skulle vara att vara någon annan?

Hej jag börjar med en enkel beskrivning av mig själv. Jag heter Andrea Grönqvist och är 17 år gammal. Jag lever i Sverige i en liten " by" som heter Åtvidaberg. Bor under ett tak som passar mig alldeles utmärkt. Delar hela min vardag med min familj. Som består av Mamma( Pia), Pappa( Erik) och min lillebror( som dock är väldigt mycket större än mig, hur kunde det bli så han ska ju vara lillebror?). Sen har jag världens bästa pojkvän(Marcus) som hjälper mig igenom min vardag. Han är så himla otrolig och ni kommer nog att förstå i min blogg hur mycket han betyder för mig. Han finns alltid för mig och jag hoppas att han alltid kommer att finnas för mig!
Jag har inte så mycket intressen som jag kanske borde ha som tonåring. Det är ju nu man ska komma på vem man är osv. Men vet inte varför jag inte är som alla andra och verkligen har ett brinnande intresse för något. Menar alla runt omkring mig har det, så som golf, fotboll, ridning, kläder osv. Jag önskar att jag skulle kunna rabbla så många intressen som man kunde göra när man var liten. Menar då var det fotboll, handboll, ridning, älskade att måla( pyssla), vara med kompisar. Ja jag tror att ni fattar principen. Nu om jag skulle skriva mina intressen så har jag bara ett. Att stå i köket, spelar ingen roll om det gäller mat eller delikatesser. Men det är väl kanske inte något som man kan göra på hel tid. Kan ju inte stå där hela mina eftermiddagar. Även fast jag gärna hade gjort det. Högsta drömmen just nu är väl kanske att få vara med och göra recept böcker, komma på eget, laga mat hela dagarna. Men ändå är det inget som jag vill jobba med när jag blir stor. Jag blir galen av alla val man har i livet. Önskar att det bara fans ett spår och att man kunde åka med det. Tror säkert att många tonåringar befinner sig i den sitsen. Men ni undrar säkert vad jag gör när jag inte är i köket, och den bleka sanningen är att jag inte gör så mycket. Man har inte pengar till att göra vad man vill osv. Men jag är väldigt mycket med min fantastiska pojkvän( det är du som räddar mig i min vardag, kom ihåg hur mycket du betyder för mig!!!!) Sedan ligger jag nästan alla vardagar i veckan på gymmet. Har inte mycket bättre för mig( dock har jag slarvat väldigt mycket med det nu när man har varit ledig, men på måndag får man väl ta upp det igen när man kanske förhoppningsvis inte är krasslig) Har blivit väldigt mycket socker för min del under de här helgerna. Inte sådär jätte bra eftersom jag vill hålla en jämn form som inte väger så mycket. Vilket inte har gått så bra de senaste dagarna. Men det är tur att man kan göra något nu när det är nyår imorgon. Mina nyårslöften kommer upp imorgon om ni vill veta hur jag tänker^^.
Jag tror att ni har fått lagom mycket att läsa för tillfället så kommer kanske med mer info någon annan dag. Ska försöka att uppdatera er ikväll men jag lovar inget.