Tonårstårar

livet är inte alltid så lätt, speciellt inte i tonårens värld

Det är inte alltid så lätt att vara liten. Man ser sig gärna som stor när man klarar av det och liten när man inte vet vad man ska göra. Så är i alla fall jag. Kan inte svara för alla er andra ungdomar. Men så är läget för mig. Hade ett sådant där meningslöst gråt anfall. För ingenting som vanligt. Jag undrar om det är vanligt bland ungdomar eller om jag är helt ensam om att ha det. Det är faktiskt rätt så jobbigt måste jag säga. Att inte riktigt inse vad man blir ledsen över egentligen och sedan är man helt enkelt ledsen och gråter under hela kvällen. Det händer mig ofta och jag vill bara att det ska försvinna. Idag vet jag verkligen inte varför jag blev ledsen, typ för att jag ångrade mig så sjukt hårt att jag klippte av mitt långa vackra hår i somras( dumt gjort men tycker om mitt hår nu med egentligen) bara att jag inte kan locka det och nu ville jag verkligen göra det imorgon när det är nyår och allt. Så fick typ värsta damp anfallet pågrund av det. Bara för att jag inte visste hur jag skulle ha håret då och allt kändes bara hopplöst. Brukar planera allt i minsta detalj annars och nu kvällen innan visste jag knappt vad jag skulle ha på mig, dock är det löst nu med älsklingens hjälp( tack min underbara man) så nu har man det framplockat i alla fall och det känns väldigt skönt måste jag säga så att jag slipper att stressa med det imorgon och allt. Men jag har en person att säga förlåt till och det är min underbara älskling. Det är inte meningen att all min gråt och sorg ska gå ut över dig. Det är inte ditt fel!!! Ska försöka att inse att jag duger precis som jag är osv, men det är inte så lätt när man inte ser att man är underbar själv. Just nu ser jag mig själv som fet ful och äcklig. Skulle bara vilja sluta äta för att gå ned de 3 kilona som jag har gått upp sedan i somras. Tur att det finns nyårslöften såhär till slutet av december. Ett nytt år ett nytt liv. Men allt känns mycket bättre nu när man sitter i älsklingens soffa och tar det lite lugnt framför tv:n. Men kan inte påstå att min älskling är den bästa på att trösta när jag får mina utbrott sådär. Men det är verkligen förståeligt.  Jag menar jag klassar mig själv som damp barn när jag har dessa utbrott eller vad man nu ska kalla det. Jag tror det ända som hjälper när man gråter så mycket för egentligen ingenting är att bara prata och ligga och förklara hur underbar just den är, och inte bry sig så mycket om att jag gråter utan bara fortsätta att prata med mig som att jag inte skulle gråta. Tror det funkar bäst om jag ska vara helt ärlig. Men förstår om det måste kännas helt sjukt att sitta och prata med någon som verkligen il tjuter. Men mitt bästa tips för alla er föräldrar och ni som är runt omkring mig och får uppleva dessa damp utbrott( för ingenting) prata bara glada saker så kommer jag nog tillbaka i huvudet någon gång och blir lite gladare.
OBS! Glöm inte bort att ibland är det inte utbrott för ingenting, ibland är man bara trött även fast man har sovit elva timmar i sträck. Det kan komma plötsligt precis som hos en baby. Men idag hade jag bara damp:(